Vill passa på att önska er alla en god jul från mig och min syster (Miseline) med årets julkort (jag gör ett nytt varje år). Dessutom tänkte jag lägga ut den julsaga jag skrev för några år sen:

De började känna underbara dofter från köket som skvallrade om att lunchen snart var färdig. I ett hörn av rummet dignade julgotterna inbjudande. Granen var vackert pyntad och under den låg alla fint inslagna paket. Alva och Eskil kröp omkring och skakade och vände och vred på dem och försökte lista ut vad de innehöll.

Plötsligt slogs dörrarna upp till köket där tre generationer Ekvall hade förberett alla de läckerheter som hör julen till. Alla förundrades över hur fint de gjort i det stora lantköket. Julduken var på. Ljusen var tända och tomteporslinet var framme. Alla trängdes för att få en bra plats vid bordet. Danne log hånfullt åt Björn som råkat få platsen på sidan i skarven mellan de båda borden.

Hedda hyschade åt barnen samtidigt som hon drog till sig köttbullarna och försåg sig med en väl tilltagen portion. Rickard gjorde detsamma med skinkan. Snart hördes inget än smaskanden, glaskirr och skrap av bestick. Agneta log lycklig över revbenspjällen innan hon energiskt började gnaga på benen. En liten rännil av saliv och olja rann stilla ner på hakan via hennes munjipa.

Agneta stannade mitt i en tugga och lät blicken irra över väggarna. Var det någon, hon tvekade, något där? Hon lät handen falla ner och släppte revbenspjället tillbaka på tallriken. Måste vara skuggorna som spelar mig ett spratt, tänkte hon.

Axel släppte hastigt gaffeln med skinkbiten och lät den falla ner på tallriken. Var det något skämt eller? Hur hade de kommit in?

Ulla sneglade försiktigt på sina bordsgrannar och glömde nästan att tugga på sin korv som hon precis tagit en generös tugga av. Med halvöppen mun lät hon blicken flacka mellan hennes familj och de andra. Med sina mörka ögon följde de hennes minsta rörelse. Tysta, anklagande. Det är ditt fel, verkade de säga.

Alla verkade ha tystnat nu. Inga tuggljud. Inga skrap av metall mot porslin. De såg sig alla oroligt omkring utan att säga något. Tysta som deras ordlösa besökare. Rickard kom hastigt på fötter. Stolen flög bakåt. Han sprang mot de tysta besökarna med armarna utslagna. Händerna mötte inte den mjuka päls som han trott sig känna, utan i dess ställe fanns bara mörker. Generat skyndade han tillbaka till sin plats vid bordet. Hade han inbillat sig?

Ingen ville blicka utåt mot hörnen, mot skuggorna, där de andra fanns, men deras blickar drogs obönhörligt mot det där mörka ögonen som i sin tur fixerade skaran människor mitt i köket. Alva höll sina köttbullskladdiga fingrar över ansiktet för att undvika att se. Det låg en svag men samtidigt nästan bedövande doft av gödsel över det välstädade lantköket och skuggorna kom närmare och närmare.

Hedda knep ihop ögonen i ett försök att stänga ute det där hemska ute i skuggorna. Lukten började bli kvävande. Hon visste inte om hon inbillade sig men plötsligt kände hon någon mjukt svepa förbi mot kinden. Heddas första impuls var att skrika högt, men hon satt bara stilla och blundade ännu hårdare. Hon hörde på Kristers andhämtning att också han upplevde det hon gjorde. När hon till slut öppnade ögonen var de borta. Endast en svag doft av gödsel dröjde sig kvar i köket.

Efteråt talade ingen om vad som hänt dem den där julen. Fick de frågan om hur helgerna varit svarade de bara undvikande något om att jular är väl alltid som de brukar. Men den julen var annorlunda. Mer än de någonsin ville erkänna förändrades för dem efter den dagen, inte minst inom dem själva. Nu hade det gått precis ett år sen hände och även om de först varit tveksamma till att träffas ute på gården igen, hade det valt att göra det.

Tanken på vad som hänt den gången var fortfarande färskt i minnet och samtalen flöt inte som de brukade. Julgottebordet dignade inte som det en gång gjort och klapparna under granen var inte lika många. Vad var det vi alltid brukade säga tänkte Hedda, att det inte var klapparna som var det viktigaste på julen. I år kanske det skulle bli sant också. Agneta öppnade plötsligt dörren till köket och annonserade att årets jullunch var färdig.

Alla satte sig under tystnad. Innan de började ta för sig av julmaten sa Agneta plötsligt att hon måste göra något först innan de kunde börja. Hon reste sig snabbt och snappade åt sig en påse med grönsaker och knäckebröd och skyndade sig ut i stian. Hon hällde ut påsen i mathon och klappade om den stora grisen innan hon gick tillbaka in till sin familj.

När Agneta kom tillbaka till bordet önskade alla varandra en god jul och lät sig sen väl smaka av den goda maten. Axel tog en stor portion av kålrotslådan. Hedda såg sig om efter kålsorterna, tog lite av var sort och gav sig själv en stor skiva av den griljerade kålroten. Björn och Danne som föredrog kikärtsbollarna skyndade sig att förse sig med var sin generös portion innan någon annan hann ta av dem.

Hedda blickade ut mot köket. Hon förväntade sig nästan att se dem igen i år halvt dolt i skuggorna, men i år var köket bara ett vanligt kök. Något fick henne dock att se ut mot hallen och där var de. Stora mörka ögon som mötte hennes. På något sätt kändes det kändes inte hotfullt längre och hon nickade tankfullt mot dem och fokuserade sedan på efterrätten. Det skulle bli en God Jul i år. En God Jul för alla.